Sex månader efter den första varningen - upptäcktes cancern, då var den 12 cm stor. Rima 19 år gammal - har knappt börjat sitt liv. (Våga läs vidare om Rimas öde). Och hon har knappt hunnit besöka vården heller. Vi talar om Sjukvården - den svenska - som alla klagar på - men ingen gör något åt. Man blir bara förbannad. Och det är INTE det gamla vanliga tjatet - en resursfråga. Sverige badar i pengar. Och läkarna har fyrdubblats sedan början på 80-talet.Nej det är en attitydsfråga enligt min och många andras mening. Människor, fullt utbildade till glassiga yrken skiter i det man är tillsatt att utföra så länge lönen kommer. Eller hur.
Dessutom existerar ingen ledning - cheferna flyr. Ingen styr. Alla får styra, även de sämsta. Det är det som kallas demokrati?
Det säger sig självt. Har man inga vårdplatser så måste man trixa om personer som är sjuka till att bli friska. Det räcker med ett pennsträck eller att din remiss råkar blåsa ner i papperskorgen. Men själv tror du att du är den ende som de bryr sig om. Men man kan inte bara skylla på vårdplatsbrist. Hur är det med kompetensen? Finns den överhuvudtaget? Hur fn kan man missa en cancer som dessutom är synlig utanpå kroppen? En stor bula. Behövs det ens en läkare för att se det. Att man sover när det gäller äldre människor vet vi redan. Men hur kan man nonchalera en ung tjej som har hela livet framför sig?
Då, när hon söker vård och kunskap då är bulben 3 cm, senare - när vården vaknar ur sin törnrosasömn - 6 dyrbara månader senare, är den 12 cm. Obegripligt. Det är knappt skrivbart hur mycket av hennes inre delar, magsäck, tarmar, mjälte man nu måste skära bort.
Munkavlen på -
Men Mats Eriksson - som uttalar sig i den citerade artikeln pekar på något annat intressant. De som skall slå larm om galenskapen i vården, sjukhuscheferna, dessa personer är försedda med munkavle. Beställarna, landstinget, dessa herrar och till viss del damer utövar makt på dem som ser eländet. Hej chefen - Blunda - annars får du sparken. Ingen får säga något om eländet, framförallt inte strax före något val. Vilken härlig taktik. Till slut får vi bara nollor och nickedockor som jobbar på de stora sjukhusen. De andra - med kompetens ledsnar på skiten och öppnar egen vårdcentral eller byter yrke.
Tvärtom men lika stirrigt
Så vad jag undrar - på tal om operationer - varför så många ryggpatienter nästan längtar efter att få operera sig. Okay vi skall inte dissa ryggop marknaden helt - och alla vill inte operera sig, men det är vädigt viktigt att kolla läget - innan man frivilligt lägger sig under kniven.
Ryggproblem är ett helvete - framförallt de kroniska. Men det är inte liktydigt med att man så fort kirurgen ger dig en tid så skall du inte kasta dig i famnen på honom. Det är lite tvärtom här. Med cancern kan det vara riktigt bråttom. Men med ryggen kan det gå lite väl fort att få en operation.
Man stelopererar friska personer, och man skär bort diskbråck som inte ger något besvär alls.
Eller också tar det så lång tid att ryggen hinner friskna till så pass att den kommer att bli sämre om en kniv börjar rota i den. Jag har sett en hel del exempel på det. Helt smärtfria personer stelopererar sig - i preventivt syfte. Man tar sig lite för pannan då också. Samma sjukvård - samma panna. Man vet snart inte vad som är rätt och fel. Är det någon som vet?.
Rima i Aftonbladet
– Det råder en lojalitetskultur i svensk sjukvård idag och det är en av förklaringar till att bristerna gått så här långt. Alla chefer i sjukvårdsorganisationen anställs med lojalitetskrav. Man ska hålla budget och man ska hålla god min, säger överläkare Mats Eriksson.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar