Enorm kunskapsutveckling - men inte inom sjukvården

Forskning och kunskapsutvecklingen är enorm inom många områden i moderna samhällen. Mest anses "explosionen" pågå inom medicin och sjukvård. I alla fall om man får tro media. Men om man synar lite i sömmarna ser det snarast ut som medicinsk forskning står stilla, åtminstone om man jämför den med något annat. 
Datateknik -bilindustri - byggnadsteknik - internet och krigsindustrin är bara några av de områden där tekniken rasar framåt och skapar nya bra eller dåliga förutsättningar. Drönare kan styras ifrån en källare i Washington och dess bomb kan träffa rektorn i en skola i Islamabad. I bästa fall har barnen strax innan gått hem.

Den senaste laptopen jag köpte, startar ett program 6 gånger snabbare än förut, väger bara 1.4 kilo och är bara hälften så dyr som den jag köpte för fyra år sedan. På bilbesiktningen kan man för 200 kr extra inom 1 minut få reda på hur det står till med all elektronik i bilen. Boeings nya flygplan - 787 Dreamliner - är till hälften byggda av kompositmaterial, därmed tjänar man in 20% av bränslekostnaden.
Edward Snowdon visade nyligen att det är - eller snart blir fullt möjligt - för President Obama att ta reda på hur många gånger i veckan Edith Jönson går till Röda korsets syjunta i Skövde. Obama kan t.o.m snabbt ta reda på hur många pannlappar Edith virkar. Imponerande - eller skrämmande.

Tron kan försätta berg sägs det - men hur hälsosamt är det att tro
Men det är inte inom den kapitalistiska  teknikens område som vi mest får höra att det går framåt i.
Det är inom den medicinska forskningsindustrin. Men stämmer det verkligen? Är det en myt som vi bara vill att den skall vara sann, eftersom när vi mår dåligt så struntar vi i om datorn väger 1.4 kilo. Vi vill höra att det finns bot och medicin. Långt innan vi blir sjuka. Det är antagligen vi därför alltid håller med medias utbasunering om de fantastiska fråmgångarna inom sjukvård o medicin.
Så, läs inte vidare - om du vill ha tron kvar - det finns en risk att det framöver finns en annan uppfattning i denna fråga.I denna artikel.  Men den är inte mindre intressant för det. Sanningen - eller i alla fall ett försök till att skapa den.
För visst är det så. Varje svensk blir dagligen matade ifrån media om vilka enorma framsteg som görs inom medicinsk forskning. "Om 10 år kan vi bota alla sjukdomar". Veckotidningar och skvallerblaskor är proppade med "Nya studier visar"... eller " Snart kan vi vaccinera alla mot cancer".
Ryggforskning är inte vanlig. Endast 3 % av alla forskningspengar går till "Rörelseorganens sjukdomar" där ryggen är en del av pengarna. Men ryggforskning finns förvisso, omän i blygsam skala. Men är det något man kan ha nytta av - som patient ? Det är den stora frågan.

Råttorna dog - så även forskningen
En ryggforskare och Professor sprutade in en vätska (TNFAlpha-blockerare)  i diskarna på några råttor.
Hypotesen var att diskar som läcker - (vilka de gör på alla) kunde skapa inflammation när vätskan fick
kontakt med vitala nervrötter. TNFAlpha medicinen skulle bota inflammationen. Rubrikerna lät inte vänta på sig. " Om 10 år kan vi bota alla som har "ryggont".
Men studien dog redan efternågra år- så även råttorna. Några studier på människor han ej utföras.Och tur var väl det.
Själv var jag imponerad av hur länge man kunde hålla liv i denna hypotes i media - hålla så många konferenser -bli så omskriven i tidningar och t.o.m få sitta i TV-soffor, när det inte fanns mycket till trovärdighet att det skulle bli ett genombrott för kroniska ryggar. Jag är helt övertygade om att Professorn kände samma sak som jag. Vi känner varandra.
Den vätska - från disken - som medicinen från Astra skulle neutralisera försvann automatiskt genom kroppens egen städpatrull redan efter 2 veckor. Det visste forskningsteamet redan innan då det är ett normalt förlopp.  Så varför ens börja manipulera med en spruta när det ändå är onödigt. Dessutom är det påtagligt kontroversiellt att påstå att vätskor från disken skapar kroniskt ryggont. I så fall skulle ju alla Svenskar ha mer eller mindre kroniskt ryggont. Men en miljon i forskningsanslag för ryggsjukdomar är ungefär lika (o)vanligt som en miljard till cancerforskning. Så varför inte hoppa på tåget. Hur som helst blir forskaren själv känd, vilket leder till nya forskningsanslag. Men patienterna då - de blir knappast kända - möjligen blir de kända för att de fortfarande går omkring sjukskrivna  i en medicinsk forskningsvärld där framstegen står som spön i backen.

Svårt att få ihop pusslet - men ingen hjälpande hand
Men det finns flera stötestenar inblandade.
Forskarna arbetar heller inte tillsammans för att i rikets och patienternas intresse åstadkomma en slutlig lösning för t.ex ryggproblemen. I stället sitter de sig i väl avskilda lokaler och arbetar med varsitt projekt. Problemet blir då att en forskning som till en början verkar vara intressant ändå aldrig blir intressant. Det kan jämföras med att lägga ett pussel. Det ser imponerande ut i början, med alla dessa bitar. Hur skall han få ihop detta? Halvägs ser det imponerande ut (det är nu media ringer på dörren). På slutet - eller redan i början - inser forskaren att det kommer att fattas 4 bitar i pusslet, men han är för självgod för att tillfråga kollegan i rummet intill var man lägger de sista bitarna. Vissa forskare sågar till  de sista bitarna så att de ändå passar och hoppas ingen ser det.
I alla fall ser inte media det eftersom de redan har publicerat sensationen.
Det finns alltså en oskriven regel inom den medicinska forskningsindustrin. Man klampar aldrig in på en annans forskares området. Det enda undantaget var nog när AIDS pandemin utbröt. Då tvingades forskare att samarbeta.

Först kommer forskningen - sedan patientintresset
Så var det i slutet på nittiotalet inom ryggforskningen. Fyra sakkunniga varav 3 Professsorer i ortopedi, alla var från Göteborg. De var naturligtvis hej och du med varandra och satte sig i varsin lokal i samma sjukhusområde. Först var det Professorn och råttorna som vi beskrivit. Sedan var det Professorn som inte trodde på några sjukdomar i ryggen. "Arbeta mera så går värken bort".( Han tjänade mest pengar - bl.a från Volvo).  Sedan var det Forskaren som via traktion och röntgen försökte påvisa sambandet mellan en ihoptryckt ryggrad och värk. Ett företag hade tillverkat en maskin som tryckte ihop patientens rygg - jo du hörde rätt - och sedan i kombination med en Magnetkameraundersöknings bilder försökte se vad som kom i kläm.  Jo en del kom i kläm, men det gick inte att avgöra om det överensstämde med den värk som patienten upplevde. Något nytt behandlingssätt förordades i alla fall inte.

Kan Du stå så här
behöver du ej operation.

Böj dej framåt - och du missar operationen
Professor 3 hade gjort sig känd för att veta när patienter borde vara aktuell för ryggoperation. Hans
forskning (som få eller inga accepterade) ansågs kunna visa att man med en enkel framåtböjning av ryggen kunde ge besked om man var kandidat till steloperation.
Det Norska Hälsoministeriet (Folketrygden) oroade sig för de ökade kostnaderna för steloperationer i Norge. Man behövde experthjälp från Sverige.  I Praktiken innebar det att det Norska Hälsoministeriet skickade ett större antal patienter till Professorn i Göteborg. Resultatet blev gott för det Norska Hälsoministeriets kassa. Nästan alla de norska ryggpatienterna klarade framåtböjningen - nästan ingen behövde opereras. Hur det sedan gick för patienterna är det ingen som vet. Sannolikt är de flesta sjukskriva på långtid. Ryggföreningen i Sverige hade länge kontakt med flera norrmän  som genomgått denna "undersökning". De var föga imponerade - men klarade sig ifrån att opereras. Om det nu var en vinst?

Noteringar

• Tyvärr kan vi inte bara lägga historia åt sidan. Den ryggforskning och de Professorer du läst om här är i högsta grad aktiva än idag. Bara en av Professorerna har avlidit (Alf Nachemson) - men paradoxalt nog har hans kunskap mer inflytande på dagens patienter än vad de nu fortfarande aktiva professorerna har tillsammans.
• Man kan ej bli Professor inom området ryggsjukdomar. Det finns ingen av Socialstyrelsen utfärdad Specialitet för ryggar såsom det finns för t.ex Reumatism.
• Professorer med intresse för rygg måste skaffa sin titel på "omvägar". Exempel: Professor i Ortopedi, (exempel A Nachemson) eller Professor i ryggkirurgi. (exempel: Hans Tropp)
• När du hör orden nämnas i media, "Om 10 år vet vi mera.." kan du till 99 % antaga att det inte blir något alls av detta forskningsförsök. Det är riskfritt att nämna "Om 10 år vet vi mer". Vem kommer ihåg en TV intervju gjord för 10 år sedan.?