SBU har nu fått upp ögonen för det massiva utskrivningen av mediciner för äldre.
Men vad beror den på ? okunskap naturligtvis, men det handlar också om pengar och budgetar.
SBU kräver nu bättre utredning och diagnostik.
LÄS MER
En liten historia ur verkligheten
Jag påtog mig uppgiften att vara god man för en äldre kvinna som också är min faster. Därmed fick jag också fortsatt insyn i svensk sjukvård. Damen har i princip varit frisk i hela sitt liv, men nu klagade hon på smärtor, främst från ryggen.
Vi for in på Akuten på Karolinska, men efter mängder av utredningar, varav en del smärtsamma saker, så kunde man bara konstatera att hon hade ryggont. Några tabletter ordinerades av en ortopedläkare men de hjälpte föga.
Hon kunde knappt vända sig i sängen utan att skrika.
Tablettexplosionen börjar
Efter en vecka blev det, utan någon förbättring, utskrivning och transport till Jakobsbergs sjukhus geriatrikiska avdelning för äldre. Det var här tablettexplosionen började. Ifrån att hon bara hade en medicin för hjärtat var man efter några dagar uppe i 13 st mediciner av olika slag.
Eftersom hon blev alltmer förvirrad och uttryckte oro för att som hon sade ''De håller på att ta livet av mig här'', så bad jag läkarna om att få se listan på de ordinerade medicinerna,
Fyra av medicinerna visade sig vara smärtmediciner, Två av dem mycket starka.
Jag bad då om ett möte med den ansvarige läkaren. Yngre patienter kan ha problem med bara en smärtmedicin, men nu hade vi en äldre person som attackerades med 4 st.
Och att bara att svälja alla dessa mediciner kan vara en plåga i sig självt.
Jag ställde också frågan om det kanske inte var dax för MRI undersökning av ryggen, vilket normalt borde ha gjorts redan på Karolinska. MRI undersökning accepterades av läkaren och vi begav oss ut till Spine center.( Bilderna visade grova förträngningar av ryggmärgskanalen.) Läkaren minskade nu medicinerna minskades nu från 13 st till 6 st, och jag föreslog läkaren att bara använda Oxynorm mot smärta. Läkaren accepterade detta och fastern kvicknade till lite och började t.o.m äta.
Patienten ingen budgetfråga
Eftersom jag vid varje besök såg en kurator ständigt vara på rummet och tillfrågade patienterna om de inte var dax att åka hem, men där de gamla patienterna inte kände sig friska för det så frågade jag läkaren om de hade någon stipulerad tid som hållas beträffande hur länge en patient fick vara inlagd på kliniken. Tidigare kunde de äldre ligga inne på en geriatrisk klinik under lång tid om så behövdes, nu tyckdes det som det finns en maxtid man måste hålla. Antagligen av ekonomiska orsaker. Läkaren menade att det egentligen inte fanns någon sådan maxtid, men '' 14 dagar var en bruklig vårdtid ''.
Jag kopplade det enorma medicinerandet ihop med att man ville skriva ut patienten så fort som möjligt. Men så var naturligtvis inte fallet sade läkaren.
++ Så detta är ingen bugetfråga då frågade jag? Ni vill att kommunen skall ta äver patienten och kostnaderna ?++
Nej sade läkaren, så får det inte gå till.
Kommunen har diktatorisk vetorätt
Dagen för utskrivning var kommen. Inte ett dugg bättre, fortfarande starkt smärtpåverkad och sittandes i rullstol anordnade Jakobsbergskliniken ett utskrivningsmöte.
In på kliniken kom nu 3 st handläggare från kommunen, varav en biståndshandläggare, en dam som tycktes ha diktatorisk vetorätt i frågor vad som skall hända en patient när hon skall överföras till kommunal omsorg. De andra deltagarna från kommunen sade inte ett ord. Även en grupp från sjukhuset var med på utskrivningsmötet och förklarade patientens tillstånd, men inget nämndes om vad som orsakade invaliditeten. Någon diagnos hade ju aldrig ställts.
Vart skall hon nu, frågade jag. Ett papper lades fram där man kunde ansöka om ett särskilt boende hos kommunen.
Att få komma till ett s.k särskilt boende med viss medicink assistans var dock svårt sa biståndshandläggaren. Helst ville de skicka hem henne. Jag på pekade att detta var omöjligt, den gamle patienten likaså. Men vem lyssnar på äldre patienter idag ?
Det blev följaktligen avslag på ansökan om särskilt boende. Efter hård påtryckning av mig fick hon dock plats på ett korttidsboende i Solna kommun vilken har en stipulerad vårdtid av 14 dagar. En slags kontroll och mellanstation som skall ge den äldre en säng, utfordra dem med mat, mediciner och bedöma om patienten är frisk nog att vara hemma eller placeras på ett särskilt boende.
Det som slog mig när jag kom dit till detta korttidsboende var att patienterna där, utan undantag var mycket skröpliga, några förvirrade, de flesta satt i rullstol och många måste matas. De väntade oroligt på ett besked ifrån överheten. Hemskickad till ovissheten eller om de kanske fick särskilt boende. De allra flesta får åka hem.
Patientens påverkan lika med noll
Jag vill erinra att detta bara var ett litet axplock ur allt som hände den gamla damen under sammanlagt 4 månader. Jag har tex inte nämnt att hon även hann med att transporteras iväg till en slags rehabklinik i Täby. Där hade man 7 dagars rehabtid, sedan ut. En sjukgymnast var inne några gånger men gav snabbt upp. Läkare var helt osynliga men ansågs ha utfört medicinsk kontroll av patienten och lämnade sedan papper om utskrivning efter sig.
Därefter blev det ambulanstransport hem till sängen. Patientens möjlighet till påverkan av detta och andra beslut var absolut noll.
Mycket bättre nu än när hon vårdades
Efter fem månader klingande detta sannolika ryggskott av och hon sitter nu ensam på en säng i en etta i Råsunda, utan värk och nästan utan mediciner. Men mycket glad att hon överlevde den svenska äldrevården. Hon får nu en viss hemtjänst som är där och lämnar lite mat och tabletter 5 gånger i veckan. För det betalar hon 1712 kronor.' i månaden.
En billig penning måhända, och billigt för kommunen också.
Solna kommuns årsredovisning visar att det kostar 4 gånger så mycket att placera en patient på ett särskilt boende jämfört med att hålla dem ensamma hemma med hemtjänst. Att ekonomi spelar stor roll, och inte det medicinska är lätt att spekulera i när man ser hanterandet av de äldre.
Fastern då, ja hon har förutom ett kort sjuktransport till ett postkontor för att hämta ut ett leg, som posten vägrade lämna ut, inte ens till mig som är hennes God Man, inte varit utanför dörren på snart 2 år. Men hon mår mycket bättre nu än när hon vårdades av Svensk sjukvård.
I EXPRESSEN liknande fall om 86 åring
Christer Nyberg
Läs även andra bloggares åsikter om ryggont, ryggskott, sjukvård, äldre,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar